Grundton |

Huvudton – det dominerande ljudet inom en given grupp av ljud, en av centrumtyperna. element i motsvarande ljudsystem. Skilja mellan O. t. intervall, ackord, tonalitet (toniskt melodiskt läge), hela stycket, samt O. t. naturlig skala. O.t. representerar ett stöd, ett stöd, en utgångspunkt.

O.t. intervall – dess huvudljud, underordnar en annan ton. Enligt P. Hindemith (1937) indikerar den relativa positionen för differenskombinationstonerna följande O. t. i intervallerna:

O.t. av ett ackord är dess huvudljud, enligt Krom bestäms dess väsen och betydelse i ladotonaliteten. Enligt JF Rameau (1722) är Ot för ett tredje ackord dess "harmoniska centrum" (center harmonique), som förenar kopplingarna mellan ackordets klanger. I motsats till den verkligt klingande basse-continue bygger Rameau ytterligare en – basse-fondamentale, som är en sekvens av O. t. ackord:

Fundamental bas var den första vetenskapliga. underbyggande av övertoner. färgton. Vid definitionen av O. t. av facd-typen ackord i C-dur, framlade Rameau teorin om "dubbel tillämpning" (double emploi): om ackordet går längre in i gghd, dess O. t. är ljudet d, om i c -gce, då f. Den stegvisa teorin om harmoni (GJ Fogler, 1800; G. Weber, 1817; PI Tchaikovsky, 1872; NA Rimsky-Korsakov, 1884-85; G. Schenker, 1906, etc.) absolutiserar den tredje principen om att konstruera ackord och tar för O. t. det lägre ljudet av ett ackord reducerat till det huvudsakliga. vidu — en serie tredjedelar; på varje ljud på skalan som osn. ton, treklang och septimackord (liksom icke-ackord) byggs. I funktionsteorin hos X. Riemann görs en skillnad mellan O. t. och primat i ett ackord (i ett durakord sammanfaller båda, i ett moll gör de det inte; t.ex. i ess O. t. – ljud a, men prima – e ). P. Hindemith lade fram en ny teori om OT, som bestäms av det harmoniskt starkaste och mest bestämda intervallet för perception (till exempel, om det finns en kvint i ett ackord, blir dess OT OT för hela ackordet; om kvintar nej, men det finns en kvart, det allmänna O. t.s funktion utförs av dess O. t. etc.). Teorin om O. t. Hindemith låter dig analysera moderna konsonanser. musik, otillgänglig för den tidigare teorin och därför inte ens betraktad som ackord:

Tillämpad på 20-talet. metoder för O:s definition av t. väsentligen skiljer sig från varandra. Till exempel i ackordet des-f-as-h (i C-dur, se exempel): enligt det vanligaste stegsystemet i skolans harmoni O. t. – ljudet h; enligt Hindemith-metoden – des (mest uppenbart för örat); enligt Riemanns funktionsteorin – g (även om det saknas i ackordet, är det huvudljudet för den dominanta funktionen.

O.t. tonalitet (läge) – huvudljudet, det första steget på modalskalan.

I den naturliga skalan - den lägre tonen, i motsats till övertonerna som ligger ovanför den (egentligen övertoner).

Referenser: Tchaikovsky PI, Guide till praktiska studier av harmoni, M., 1872; Rimsky-Korsakov HA, Harmony Textbook, St. Petersburg, 1884-85; hans egen, Praktisk lärobok i harmoni, St. Petersburg, 1886 (densamma, Poln. sobr. soch., vol. IV, M., 1960); Harmoniens praktiska kurs, del 1-2, M., 1934-35; Rameau J.-Ph., Traité de l'harmonie reduite a ses principes naturels, P., 1722; Weber G., Versuch einer geordneten Theorie der Tonsetzkunst, Bd 1-3, Mainz, 1817-1821; Riemann H., Vereinfachte Harmonielehre oder die Lehre von den tonalen Funktionen der Akkorde, L. – NY, (1893) hans egen, Systematische Modulationslehre als Grundlage der musikalischen Formenlehre, Hamb., 1901 (rysk översättning. Riemann G., Systematic doctrine of modulering som grund för läran om musikaliska former, M. – Leipzig, 1887, 1898); Hindemith R., Unterweisung im Tonsatz, TI. 1929, Mainz, 1.

Yu. H. Kholopov