Solo |

ital. solo, från lat. solus – en

1) I polygonal. i en komposition, ett melodiskt utvecklat, ofta virtuost framförande av en sångare eller instrumentalist som drar lyssnarnas uppmärksamhet på sig själv. Låter samtidigt med S. annan wok. eller musik. partier bildar ackompanjemang, ackompanjemang. Längden på S. kan vara olika – från flera. åtgärder till hela sektioner. Särskilda former av S. bildas i dekomp. konc. musikgenrer. Hela solopartier sticker ut här, det vill säga samma artist uppträder ständigt med S. I den gamla konc. musik (se Concerto grosso) har ofta flera. solopartier, vars samtidiga ljud bildar soloavsnitt (concertino i motsats till tutti eller ripieno). I konserter för klaviaturinstrument visar sig S. också vara polyfonisk, även om solostämman anförtros åt en utövare. I det klassiska och moderna In concert, tillsammans med "riktiga" soloavsnitt, används solo av ett instrument (eller instrument) mot bakgrunden av en orc. eskorter. S. av detta slag är också vanliga i baletter (de utgöra ofta ett eget nummer i dem, t.ex. Adagio av Odette och Prinsen i 2:a akten av baletten Svansjön).

2) Musik. driva. för en röst eller ett instrument (med eller utan ackompanjemang).

3) Tasto solo (italienska, en tangent, förkortning TS, beteckning – O) – i generalbasen, en indikation på att artisten måste spela basstämman utan att lägga till ackordljud.