Flagolet |

Flagolet (Fransk flageolet, förkortad från fornfransk flageol – flöjt; engelsk flageolet, italiensk flagioletto, tyska Flageolett).

1) Blåsmusik. verktyg. Ett släkte av block-flate av liten storlek. Piccolons föregångare. Apparaten är nära flöjten. Designad av den franske mästaren V. Juvigny i Paris ca. 1581. Den hade ett näbbformat huvud och en visselanordning, 4 hål på framsidan och 2 på baksidan av röret med en cylindrisk. kanal. Bygg i F eller i G, mindre ofta i As, intervall d1 – c3 (eis1 – d3) i notation; i giltigt klingande – högre av undecima, duodecima eller terdecima. Ljudet är tyst, mjukt, ringande. Tillämpade Ch. arr. att framföra dans. musik inom amatörmusikframställning; ofta dekorerade med inlägg. På 17-talet var det särskilt vanligt i England. Under titeln "flauto piccolo", "flauto", "piffero" användes den av JS Bach (kantater nr 96, ca 1740 och nr 103, ca 1735), GF Handel (opera "Rinaldo", 1711 , oratoriet Acis och Galatea, 1708), KV Gluck (operan Ett oförutsett möte, eller pilgrimerna från Mecka, 1764) och WA Mozart (sångspelet Bortförandet från Seraglio, 1782). I kon. 18-talet uppträdde ett förbättrat F. med 6 hål på framsidan av röret och ett på baksidan, även det med ventiler – upp till 6, vanligen med två (det ena för es1, det andra för gis3); vid 18-årsskiftet – tidigt. 19-talet i symfoni. och operaorkestrar användes den av många. tonsättare. I London 1800-20 tillverkade hantverkarna W. Bainbridge och Wood och sk. dubbel (ibland trippel) f. med ett vanligt näbbformat huvud av elfenben eller päronved. Det fanns sk. avian P. – Franska ett instrument för undervisning av sångfåglar.

2) Orgelns flöjtregister (2′ och 1′) och harmonium är en ljus, genomträngande diskantröst.

Referenser: Levin S., Blåsinstrument i musikkulturens historia, M., 1973, sid. 24, 64, 78, 130; Mersenne M., Harmonie universelle, P., 1636, id. (facsimile red.), introd. par Fr. Lesure, t. 1-3, P., 1963; Gevaert P., Traité générale d'instrumentation, Gand, 1863 och ytterligare – Nouveau traité d'instrumentation, P.-Brux., 1866 (ryska översättningen – Ny instrumenteringskurs, M., 1901, 1885, s. 1892-1913) .

AA Rozenberg