Tvådelad form |
Tvådelad form – musik. en form som kännetecknas av föreningen av två delar till en enda helhet (schema AB). Det är uppdelat i enkla och komplexa. I enkel D. f. båda delarna överstiger inte en period. Av dessa utför den första delen (perioden) exposition. funktion – den anger det inledande temat. material. 1:a delen kan utföra dekomp. funktioner, i samband med vilka det finns två varianter av enkla D. f. – icke-repressalier och repris. Icke-repris enkel D. f. kan vara både dubbel-mörk och enkel-mörk. I det första fallet är den andra delens funktion också en presentation av ämnet. Detta förhållande är vanligast i form av typen "singal – refräng". Refrängen kanske inte står i kontrast till melodin, men gör den logisk. fortsättning (Sovjetunionens hymn). I andra fall står refrängen i kontrast till refrängen (låten "May Moscow" av Dan. och Dm. Pokrass). Men kontrasten (liksom likheten) mellan de två teman kan också uppstå utanför förhållandet "singal - refräng" (romantiken "Gran och palmträd" av NA Rimsky-Korsakov). I ett mörkt D. f. funktionen för den andra delen är utvecklingen av tematiken. materialet i 2:a satsen (temat för variationerna av 2:a satsen av Beethovensonaten för piano nr 2 i Appassionatan, många av Schuberts valser). I reprisen enkla D. t. utveckling av det inledande temat. material inom den andra delen slutar med sin partiella repris – återgivningen av en mening av den första perioden (schema aa1ba2). Med en lika lång längd av alla komponenter i en sådan form framträder dess tydligaste mönster, nästan alltid det s.k. "fyrkantig" struktur (23 + 2 + 1 + 1 eller 2 + 4 cykler). Möt och diff. brott mot denna strikta periodicitet, särskilt i den andra delen. Utbyggnadsmöjlighetsavsnitten i D. f. är begränsade, eftersom när mitten och repriset dubbleras, uppstår en enkel tredelad form (se. Tredelad form). Var och en av de två delarna av D. t. kan upprepas (scheman ||: A :||: B :|| eller A ||: B :||). Upprepningen av delar gör formen tydligare och betonar dess uppdelning i 4 sektioner. Sådan upprepning är typisk för motorgenrer – dans och marsch. I de lyriska genrerna används det som regel inte, vilket gör formen mer flytande och flexibel. Delar kan ändras när de upprepas. I dessa fall skriver kompositören ut upprepningen i musiktexten. (I analysen bör en varierad upprepning inte betraktas som utseendet på en ny del.) I D. f. av typen ”singal – refräng”, hela formen som helhet upprepas vanligtvis flera gånger (utan att repetera dess delar separat). Som ett resultat visas en kuplettform (se Couplet). Enkel D.f. kan representeras som en hel produkt. (sång, romantik, instr. miniatyr), och dess del, i båda fallen är den tonalt sluten.
De ovan beskrivna typerna av enkla D. f. i prof. konst har utvecklats inom musiken homofonisk-harmonisk. lager ca i plan 2. 18-talet De föregicks av den sk. gammal D. f., i vilken den otd. delar av sviter (allemande, courante), ibland preludier. Denna form kännetecknas av en tydlig uppdelning i 2 delar, i dansen. genrer tenderar att vara repetitiva. Dess 1:a del är en period av utvecklingstyp. harmonisk utveckling riktas i den från huvudtonen till dess dominerande (och i mindre verk – till parallellens tonart). Den 2:a delen, med utgångspunkt från en dominant eller parallell tonart (eller från denna harmoni), leder till en repris av huvudtonaren. Ämnets funktion i denna form utförs av vad som anges i början av arbetet. tematisk kärna.
I en komplex Df kombineras 2 delar, varav minst en går utöver perioden och bildar en enkel två- eller tredelad form. Delar av komplex D. f. är som regel kontrasterande. Oftast används denna form i operaarior. I det här fallet kan den första delen vara en utökad introduktion. recitativ, 1:a – den faktiska aria eller sång ("Spådomen om Martha" från operan "Khovanshchina" av MP Mussorgsky). I andra fall är båda delarna lika, och deras kontrast är förknippad med utvecklingen av handlingen, med en förändring i hjältens sinnestillstånd (Lizas aria "Varifrån kommer dessa tårar" från den andra scenen av PI Tchaikovskys opera The Spader Dam). Det finns också en komplex D. f., vars andra del är en utvecklad coda (duetten av Don Giovanni och Zerlina från WA Mozarts opera Don Giovanni). I instr. musikkomplex D.f. används mer sällan, och båda delarna av det brukar kontrastera lite (F. Chopins nocturne H-dur op. 2 No 2). Ett exempel på en kontrasterande komplex tvådelad form i instr. musik – författararrangemang för orkester “Songs of Solveig” av E. Grieg.
Referenser: se vid Art. Musikalisk form.
VP Bobrovsky
