Portamento, glissando, rutschkana

Speltekniken, som består i att glida längs den diatoniska skalan (för piano) eller längs den kromatiska skalan (för stränginstrument) kallas portamento, glissando eller slide. Denna teknik fyller gapet mellan två toner med olika tonhöjd. Glidningen kan vara antingen uppåt eller nedåt.

Termen "glissando" används främst av instrumentalister. Termen "portamento" används av sångare.

Det indikeras med portamento och glissando med en vågig linje som förbinder två toner:

Portamento, glissando

Figur 1. Portamento, glissando

Skjut

Denna term används ofta för att hänvisa till ett glissando som spelas på gitarren. Indikeras med en rak linje som förbinder toner. I det här fallet är glidning möjlig på flera strängar samtidigt:

Skjut

Figur 2. Slide notation

Förutom vissa toner i början och slutet av bilden, är det möjligt att utelämna antingen de inledande tonerna eller de sista. I det här fallet förblir den raka linjen, och den extrema tonen (eller ackordet) indikeras inte.

Portamento

Utöver tekniken som beskrivs ovan hänvisar termen "portamento" till djupt icke legato. Det är ett nästan sammanhängande framförande av ljud eller ackord (en korsning mellan legato och staccato). Beteckningen för denna teknik inkluderar beteckningarna för både legato och staccato:

Portamento

Figur 3. Portamento notation

Glissando (italienska glissando, från franska glisser – att glida) är en speciell spelteknik, som består i att snabbt föra ett finger längs musikens stråkar eller tangenter. verktyg. Till skillnad från portamento, som är ett uttryckssätt. framförande, inte fixerad av kompositören i notskriften och ofta felaktigt kallad G., egentligen är G. fixerad i svettig notskrift, som representerar en integrerad del av musiktexten. I fp. G:s spel uppnås genom att tummen eller tredje fingrets (vanligtvis högra hand) utsida av nagelfalangen glider längs de vita eller svarta tangenterna. I produktion för klaviaturinstrument återfinns G. först på franska. kompositören JB Moreau i sin samling. "Den första boken med stycken för cembalo" ("Premier livre pièces de clavecin", 1722). Specialteknik. svårigheter presenteras av utförandet på fp. G. skalsekvenser av dubbla toner (tredjor,

G. framförs relativt lätt på piano. gamla mönster med sina mer böjliga, sk. wiensk mekanik. Kanske är det därför som G. i parallella sexdelar redan användes av WA Mozart (varianter av "Lison vilande"). Oktavskalor finns i L. Beethoven (konsert i C-dur, sonat op. 53), KM Weber (”Konsertstycke”, op. 79), G. i terts och kvarts – i M. Ravel (”Mirrors”) och andra

Om man på klaviaturinstrument med deras tempererade system med hjälp av G. extraherar en skala med en viss tonhöjd, så extraheras på stråkinstrument, för vilka ett fritt system är karakteristiskt, med G. kromatisk. en sekvens av ljud, med en svärm, det exakta framförandet av halvtoner är inte nödvändigt (hittningsteknik ska inte blandas med G. på stråkinstrument – ​​framförandet av en kromatisk skala genom att glida ett finger). Därför är värdet av g. när man spelar stråkinstrument Kap. arr. i koloristisk effekt. G:s framförande av vissa passager på stråkinstrument, utom kromatiska. skala, är endast möjligt när man spelar med övertoner. Ett av de tidigaste exemplen på G. på stråkinstrument är på italienska. kompositören K. Farina (i "An Extraordinary Capriccio", "Capriccio stravagante", 1627, för skr. solo), med G. som naturalistisk. tar emot ljud. I den klassiska G. finns nästan aldrig i musik för stråkinstrument (ett sällsynt fall av G. stigande kromatisk sekvens av oktaver i koden för den 1: a delen av konserten för A. Dvorak). Som en metod för briljant virtuosspel användes gerilla flitigt i verk skrivna av romantiska violinister och cellister. riktningar (G. Venyavsky, A. Vyotan, P. Sarasate, F. Servais och andra). G. används särskilt mångsidigt som klangfärgning i musik. litteratur 20-talet för stråkinstrument och som kolorist. mottagning i orkestrering (SS Prokofiev – Scherzo från 1:a konserten för violin; K. Shimanovsky – konserter och stycken för violin; M. Ravel – Rhapsody “Gypsy” för violin; Z. Kodai – G. ackord i sonata för solo, G. fioler och kontrabasar i "Spanish Rhapsody" av Ravel). Ett av de mest karakteristiska exemplen på G. vlch. finns i den andra delen av sonaten för VC. och fp. DD Shostakovich. En speciell teknik är till exempel G. flageolets. cellos av NA Rimsky-Korsakov ("Natten innan jul"), VV Shcherbachev (2:a symfonin), Ravel ("Daphnis och Chloe"), altfior och volch. MO Steinberg (”Metamorfoser”) m.fl.

G. är en utbredd teknik för att spela pedalharpa, där den fick en mycket speciell tillämpning (i verk av kompositörer från första hälften av 19-talet användes ofta den italienska termen sdrucciolando). Apfic G. är vanligtvis byggd på tonerna av septimackord (inklusive förminskade; mer sällan på tonerna av icke-ackord). När man spelar G., alla harpans strängar, med hjälp av omstruktureringen av otd. ljud, ger endast ljudet av de toner som ingår i ett givet ackord. Med en nedåtgående rörelse utförs G. på harpan med ett lätt böjt första finger, med en uppåtgående rörelse – med den andra (en eller två händer i en konvergerande, divergerande och korsande rörelse av händerna). G. används ibland på gammaliknande sekvenser.

G. används när man spelar kopparsprit. instrument – ​​på trombon med hjälp av kulisserna (till exempel trombonsolo i ”Pulcinella” av IF Stravinsky), trumpet, på slagverksinstrument (till exempel G. pedal timpani i ”Musik för stråkinstrument, slagverk och celesta” B . Bartok).

G. används flitigt i folkinstr. hängde. (Verbunkosh stil), rom. och mögel. musik, såväl som jazz. I G:s musikaliska notation brukar endast styckets initiala och slutliga ljud citeras, mellanljud ersätts med ett streck eller en vågig linje.