Formant |

formning (från lat. formans, genus formantis – bildande) – ett område med förstärkta deltoner i musernas spektrum. ljud, talljud, så väl som dessa övertoner själva, som bestämmer klangfärgens originalitet; en av de viktiga faktorerna för klangfärgsbildning. F. uppstå Ch. arr. under påverkan av resonatorer (i tal, sång - munhålan, etc., i musikinstrument - kroppen, luftvolymen, soundboard, etc.), så deras höjdposition beror lite på basens höjd. ljudtoner. Termen "F." introducerad av talforskaren, fysiologen L. Herman för att karakterisera skillnaden mellan vissa vokaler från andra. G. Helmholtz genomförde en serie experiment om syntesen av talvokaler med hjälp av orgelpipor på ett formant sätt. Det har fastställts att vokalen "u" kännetecknas av en ökning av partiella toner från 200 till 400 hertz, "o" - 400-600 hertz, "a" - 800-1200, "e" - 400-600 och 2200-2600, "och "- 200-400 och 3000-3500 hertz. I sång uppträder, förutom de vanliga talfunktionerna, karakteristiska sånger. F.; en av dem är en hög sångare. F. (cirka 3000 hertz) ger rösten "briljans", "silverness", bidrar till "flykten" av ljud, god förståelse av vokaler och konsonanter; den andra – låg (ca 500 hertz) ger ljudet mjukhet, rundhet. F. finns i nästan alla muser. verktyg. Till exempel kännetecknas flöjten av F. från 1400 till 1700 hertz, för oboen – 1600-2000, för fagotten – 450-500 hertz; i spektrumet av bra violiner – 240-270, 500-550 och 3200-4200 hertz (den andra och tredje F. ligger nära F. sångröster). Formantmetoden för klangbildning och klangkontroll används i stor utsträckning i talsyntes, inom elektromusik. instrument, inom ljudteknik (magnetik och inspelning, radio, tv, bio).

Referenser: Rzhevkin SN, Hörsel och tal i ljuset av modern fysisk forskning, M. – L., 1928, 1936; Rabinovich AV, Kort kurs i musikalisk akustik, M., 1930; Solovieva AI, Fundamentals of the psychology of hearing, L., 1972; Helmholtz H., Die Lehre von den Tonempfindungen als physiologische Grundlage für die Theorie der Musik, Braunschweig, 1863, Hildesheim, 1968 ); Hermann L., Phonophotographische Untersuchungen, ”Pflger's Archiv”, Bd 1875, 45, Bd 1889, 47, Bd 1890, 53, Bd 1893, 58, Bd 1894, 59; Stumpf C., Die Sprachlaute, B., 1895; Trendelenburg F., Einführung in die Akustik, V., 1926, V.-Gött.-Hdlb., 1939.

YH Rags