Triad |

lat. trias, germ. Dreiklang, engelska. triad, fransk trippelöverenskommelse

1) Ett ackord med tre ljud, som kan arrangeras i terts. Det finns 4 typer av T.: två konsonanter - dur (även stor, "hård", trias harmonica maior, trias harmonica naturalis, perfecta) och moll (liten, "mjuk", trias harmonica minor, trias harmonica mollis, imperfecta) och två dissonant – ökad (även ”överdriven”, trias superflue, abundans) och reducerad (trias deficiens – ”otillräcklig”). Konsonant T. uppstår som ett resultat av att dividera den perfekta konsonansen av en kvint enligt förhållandet mellan proportioner – aritmetik (4:5:6, dvs dur terts + moll terts) och harmonisk (10:12:15, dvs moll terts +) major tredje). En av dem – dur – sammanfaller med studiet av toner i den nedre delen av naturskalan (tonerna 1:2:3:4:5:6). Konsonanttoner är grunden för ackordet i det dur-moll tonsystem som rådde på 17- och 19-talen. ("Den harmoniska triaden är grunden för all konsonans ...", skrev IG Walter). Major och moll T. är centrum. delar av kapitel 2. frets european. musik med samma namn. Till stor del har konsonanttoner behållit sin betydelse i 20-talets musik. Stå isär 2 "oharmoniska." T. – ökat (från två stora tredjedelar) och minskat (från två små). Om de inte räcker till konsonansen för en ren femte, saknar de båda stabilitet (särskilt den förminskade, som innehåller dissonansen av en förminskad femtedel). Muser. teori i enlighet med praktiken av kontrapunktisk. bokstäver som ursprungligen betraktades som polyfoni, inklusive T., som ett komplex av intervall (till exempel T. som en kombination av en femtedel och två tredjedelar). G. Tsarlino gav den första teorin om T. (1558), kallade dem "harmonier" och förklarade dur och moll T. med hjälp av teorin om numeriska proportioner (i strängarnas längder, dur T. – harmonisk proportion 15: 12:10, moll – aritmetik 6 :5:4). Därefter betecknades T. som en "triad" (trias; enligt A. Kircher är T.-triaden en av de tre typerna av musikalisk "materia" tillsammans med ljudmonad och tvåtonsdiad). I. Lippius (1612) och A. Werkmeister (1686-87) trodde att "harmoniska". T. symboliserar St. Treenighet. NP Diletsky (1679) lär ut "konkordanser" (konsonanser) med hjälp av exemplet T. med en fördubbling av prima, i rätt arrangemang (bred eller nära); han definierar två lägen enligt T.: ut-mi-sol – ”glad musik”, re-fa-la – ”sorglig musik”. JF Rameau skiljde de "korrekta" ackorden från kombinationer med icke-ackordljud och definierade T. som huvud. ackord typ. M. Hauptmann, A. Oettingen, H. Riemann och Z. Karg-Elert tolkade moll T. som en spegelvändning (inversion) av dur (teorin om dualism av dur och moll); Riemann försökte underbygga T.s dualism genom teorin om untertons. I Riemanns funktionsteori förstås konsonant temporalitet som ett monolitiskt komplex, grunden för alla möjliga modifikationer.

2) Beteckning av huvudet. typ ett tertianskt treljudsackord med en prima i basen, i motsats till dess inversioner.

Referenser: Diletsky Nikolay, Idea of ​​the grammatic of Musikiy, M., 1979; Zarlino G., Le istitutioni harmonice, Venetia, 1558 (faksimil i Monuments of music and music literature in facsimile, 2 series, NY, 1965); Lippius J., Synopsis musicae novae omnino verae atque methodicae universae, Argentorati, 1612; Werckmeister A., ​​Musicae mathematicae hodegus curiosus, Frankfurt-Lpz., 1686, omtryckt. Nachdruck Hildesheim, 1972; Rameau J. Rh., Traité de l'harmonie…, P., 1722; Hauptmann M., Die Natur der Harmonik und der Metrik, Lpz., 1853, 1873; Oettingen A. von, Harmoniesystem in dualer Entwicklung, Dorpat, 1865, Lpz., 1913 (under titel: Das duale Harmoniesystem); Riemann H., Vereinfachte Harmonielehre, oder die Lehre von den tonalen Funktionen der Akkorde, L.-NY, 1893 his, Geschichte der Musiktheorie in IX. — XIX. Jahrhundert, Lpz., 1901; Hildesheim, 1898; Karg-Elert S., Polaristische Klang- und Tonalitätslehre, Lpz., 1961; Walther JG, Praecepta der musicalischen Composition (1931), Lpz., 1708.

Yu. H. Kholopov