Enharmonika |
enharmonisk, enharmonisk genus, enharmonisk, enharmonisk, enharmonisk genus
grekiska enarmonion (genos), enarmonion, av enarmonios – en (g) harmonisk, lit. – konsonant, konsonant, harmonisk
Namnet på ett av släktena (typer av intervallstrukturer) av antik grekisk musik, kännetecknad av användningen av ett par små intervall, totalt lika med en halvton. Huvudsynpunkt (aristoxensk) av E.:
(Architas, Eratosthenes, Didymus, Ptolemaios har andra värderingar.)
För enharmonisk melodi. släktet är karakteristiskt melismatiskt. sjunger referenstonen med mikrotoner intill den (liknande forntida halta, se Kromatism), är ett raffinerat, bortskämt uttryck typiskt. karaktär ("etos"). Specifika E:s intervall är en kvartston (grekiska diesis – enharmonisk diysa). Enarmonich. pyknon (pyknon, lit. – trångt, ofta) – en sektion av ett tetrachord där två intervall är placerade, vars summa är mindre än värdet av den tredje. bevarad; prov E. se art. Melodi (1:a Stasimus från Euripides' Orestes, 3:e-2:a århundradena f.Kr.). Under medeltiden och den tidiga renässansen, E. i musiken. praxis användes inte (dock fallet att nämna E. i Montpellier-koden, 11-talet är känt; se Gmelch J., 1911), men enligt traditionen förekom det i många musikteoretiska. avhandlingar. I N. Vicentino (16-talet) finns samplingar av monofoni med E. (se ett exempel i kolumn 218) och 4-stämmor (överfört i 20-talets notation; betyder en ökning med 1/4 ton):
N. Vicentino. Madrigal «Ma donna il roso dolce» från böckerna «L'antica musica» (Roma, 1555).
M. Mersenne (17-talet), som kombinerar tonerna från alla tre gamla släktena, fick en komplett 24-stegs kvarttonsskala (se Kvartstonssystem):
M. Mersenne. Från boken. ”Harmonie universelle” (Paris, 1976, (bd 2), bok 3, s. 171).
Referenser: Vicentino N., L'antica musica ridotta alla moderna prattica, Roma, 1555, faksimil. omtryckt, Kassel, 1959; Mersenne M., Harmonie universelle…, v. 1-2, P., 1636-1637, faksimil. reprint, v. 1-3, P., 1976; Paul O., Boetius und die griechische Harmonik…, Lpz., 1872, faksimil. nytryck, Hildesheim, 1973; Gmelch J., Die Vierteltonstufen im MeÀtonale von Montpellier, Freiburg (Schweiz), 1911.
Yu. H. Kholopov
