Girolamo Frescobaldi |
Girolamo Frescobaldi
G. Frescobaldi är en av barockens framstående mästare, grundaren av den italienska orgel- och klaverskolan. Han föddes i Ferrara, på den tiden ett av de största musikcentra i Europa. De första åren av hans liv är förknippade med tjänsten av hertig Alfonso II d'Este, en musikälskare känd över hela Italien (enligt samtida lyssnade hertigen på musik i 4 timmar om dagen!). L. Ludzaski, som var Frescobaldis första lärare, arbetade vid samma hov. Med hertigens död lämnar Frescobaldi sin hemstad och flyttar till Rom.
I Rom arbetade han i olika kyrkor som organist och vid den lokala adelns domstolar som cembalist. Nomineringen av kompositören underlättades av ärkebiskop Guido Bentnvolios beskydd. Tillsammans med honom 1607-08. Frescobaldi reste till Flandern, då centrum för klavermusiken. Resan spelade en viktig roll i bildandet av kompositörens kreativa personlighet.
Vändpunkten i Frescobaldis liv var 1608. Det var då som de första publikationerna av hans verk dök upp: 3 instrumentala kanzoner, Första fantasyboken (Milano) och Madrigalernas första bok (Antwerpen). Samma år besatte Frescobaldi den höga och ytterst hedersposten som organist i Peterskyrkan i Rom, där tonsättaren (med korta pauser) stannade nästan till slutet av sina dagar. Frescobaldis berömmelse och auktoritet växte gradvis som organist och cembalist, en enastående artist och en uppfinningsrik improvisatör. Parallellt med sitt arbete i Peterskyrkan träder han i tjänst hos en av de rikaste italienska kardinalerna, Pietro Aldobrandini. År 1613 gifte sig Frescobaldi med Oreola del Pino, som under de följande 6 åren födde honom fem barn.
År 1628-34. Frescobaldi arbetade som organist vid hertigen av Toscana Ferdinando II Medicis hov i Florens, och fortsatte sedan sin tjänst i Peterskyrkan. Hans berömmelse har blivit verkligt internationell. I 3 år studerade han med en stor tysk kompositör och organist I. Froberger, såväl som många kända kompositörer och artister.
Paradoxalt nog vet vi ingenting om de sista åren av Frescobaldis liv, liksom om hans sista musikaliska kompositioner.
En av kompositörens samtida, P. Della Balle, skrev i ett brev 1640 att det fanns mer "ridderlighet" i Frescobaldis "moderna stil". Sen musikaliska verk är fortfarande i form av manuskript. Frescobaldi dog på höjden av sin berömmelse. Som ögonvittnen skrev deltog "de mest kända musikerna i Rom" i begravningsmässan.
Huvudplatsen i kompositörens skapande arv upptas av instrumentala kompositioner för cembalo och orgel i alla då kända genrer: canzones, fantasier, richercaras, toccatas, capriccios, partitas, fugues (i dåvarande bemärkelse av ordet, alltså kanoner). I vissa dominerar polyfoniskt skrivande (till exempel i den "lärda" genren richercara), i andra (till exempel i canzone) är polyfoniska tekniker sammanflätade med homofoniska ("röst" och instrumentellt ackkompanjemang).
En av de mest kända samlingarna av Frescobaldis musikaliska verk är "Musical Flowers" (publicerad i Venedig 1635). Den innehåller orgelverk av olika genrer. Här manifesterade sig Frescobaldis oefterhärmliga kompositörsstil i full mått, som kännetecknas av stilen med den "exciterade stilen" med harmoniska innovationer, en mängd olika texturtekniker, improvisationsfrihet och variationskonsten. Ovanligt för sin tid var den framförande tolkningen av tempo och rytm. I förordet till en av böckerna i hans toccata och andra kompositioner för cembalo och orgel, kallar Frescobaldi att spela ... "inte observera takten ... enligt känslor eller betydelsen av ord, som görs i madrigaler." Som kompositör och artist på orgel och klaver hade Frescobaldi en enorm inverkan på utvecklingen av italiensk och mer allmänt västeuropeisk musik. Hans berömmelse var särskilt stor i Tyskland. D. Buxtehude, JS Bach och många andra kompositörer studerade Frescobaldis verk.
S. Lebedev
