Crescendo, crescendo |

italienska, tänd. – ökar, ökar

Gradvis ökning av ljudintensiteten. Omfattningen och arten av användningen av S., såväl som diminuendot mitt emot det, utvecklades tillsammans med muserna själva. hävda och uppfylla det. betyder att. Sedan upp till ser. 18-talet dominerade forte- och pianodynamiken (se Dynamik), S. fann endast begränsad användning, kap. arr. i solovokalmusik. Samtidigt, S., som andra dynamiska. nyanser och tekniker, som inte anges i anteckningarna. I kon. 16-talsspecialiteter har introducerats. tecken för forte och piano. Det kan antas att dessa tecken i pl. fall var användningen av S. eller diminuendo också förutbestämd vid övergången från forte till piano och vice versa. Utveckling i kon. 17 – beg. 18-talets violinmusik ledde till en bredare användning av S. och diminuendo. Från början 18-talet började komma i bruk och speciella tecken för att beteckna dem. Sådana märken finnas hos F. Geminiani (1739) och PM Veracini (1744), som dock tänkte S. och diminuendo på endast en ton. De tecken som Veracini använde (till exempel i JF Rameaus arbete efter 1733), förvandlades därefter till < och > som har överlevt till denna dag. Från Ser. 18-talskompositörer började ta till de verbala beteckningarna S. och diminuendo (för vilka termerna decrescendo och rinforzando också användes). Omfattningen av S:s ansökan berodde till stor del på verktygen. Således tillät cembalo, som användes flitigt under 16-18-talen, på grund av sin design en gradvis ökning av ljudets styrka. Det skedde också en stegvis ökning av orgelns klangstyrka, som fick förmågan att S. först på 19-talet. Mn. uråldriga instrument hade en svag klang, vilket också begränsade möjligheterna att använda C. Så var det till exempel med klavikordet. S. har en bredare skala blivit uppnåelig på strängarna. klaviaturinstrument först efter att clavichord och cembalo trycktes in i con. 18 – beg. 19-tals piano. Även om S. och diminuendo på fp. är i viss utsträckning stegade (eftersom varje ljud efter ett hammarslag mer eller mindre snabbt bleknar, och förstärkning eller försvagning av ljudet endast är möjlig från slag till slag), på grund av musikalisk-psykologisk. faktorer stör detta inte uppfattningen av S. och diminuendo på FP. lika smidig, gradvis. De största skalorna av S. och diminuendo kan uppnås i en orkester. Men både orkester S. och diminuendo utvecklades tillsammans med utvecklingen av själva muserna. art-va, samt orkesterns tillväxt och berikning. Mannheimskolans kompositörer började använda orkestrala orkestrationer av stor skala och längd tidigare än andra i sina kompositioner. Sådana symfonier uppnåddes inte genom att öka antalet klingande röster (en tidigare vanlig metod), utan genom att öka styrkan i ljudet i hela orkestern. Sedan dess har särskilda beteckningar för utökat S. – cresc …, cres. dagg en dagg, och senare cres…cen…do.

Mycket viktig dramaturgi. S:s funktioner utförs i symfoni. driva. L. Beethoven. I den efterföljande tiden behåller S. helt sin betydelse. På 20-talet är ett märkligt exempel på användningen av S. M. Ravels Bolero, byggd från början till slut på en gradvis, stegvis ökning av klangstyrkan. På en ny grund återvänder Ravel här till mottagandet av tidig musik – dynamiskt. ökningen är inte så mycket kopplad till ökningen av ljudvolymen för samma instrument, utan med tillägget av nya.

Referenser: Riemann H., On the Origin of Dynamic Swell Signs, «ZIMG», 1909, Vol. 10, H. 5, sid. 137-38; Heuss A., Om Mannheimskolans dynamik. Festschrift H. Riemann, Lpz., 1909.