Kaludi Kaludov |

Kaludi Kaludov

Jag bekantade mig med tenoren Kaludi Kaludovs verk för första gången på inspelningen av Puccinis opera Manon Lescaut.

Idag skulle jag vilja ägna några rader till denna underbara sångare, som framgångsrikt uppträder på många europeiska scener. Kaludovs berömmelse, enligt min mening, motsvarar inte riktigt kvaliteten på denna artists röst. Det är synd! För hans röst har ett antal otvivelaktiga fördelar, inte mindre än många mer "befordrade" tenorkollegor. Detta är vanligt i den moderna världen av operan "affärer". På alla "hörn" kan du höra namnen på Alanya eller Kura, entusiasm över Galuzin eller Larin. Men av någon anledning är det få som diskuterar till exempel egenskaperna hos så ljusa tenorer som William Matteuzzi eller Robert Gambill (man kan nämna en rad andra namn).

Kaludovs röst kombinerar framgångsrikt is och eld, teknik och skala, och tillräcklig kraft skymmer inte klangfärgens lätta silverton. Sångarens sätt att producera ljud är fokuserat och samtidigt inte torrt.

Efter att ha debuterat i Sofia 1978, uppträdde han senare på världens främsta scener, inklusive Wien, Milano, Berlin, Chicago och andra. Alvaro i The Force of Destiny, Don Carlos, Radamès, De Grieux, Cavaradossi, Pinkerton, etc.), även om hans repertoar är mycket bredare (han sjöng i Eugene Onegin och i Boris Godunov och i ”Flying Dutchman). 1997 hann jag höra honom på Nyslottsfestivalen som Turiddu. Man kunde (i analogi med Manon Lescaut) anta att detta var hans roll, men verkligheten överträffade förväntningarna. Konstnären, som var i utmärkt form, sjöng med inspiration, med det nödvändiga uttrycksmåttet, som är så nödvändigt i denna del, för att tragedin inte ska förvandlas till en fars.

Det har gått ungefär tio år sedan jag första gången hörde inspelningen av "Manon Lescaut" med Kaludov och Gauci. Men tills nu behåller minnet det oemotståndliga intrycket som det gjorde på mig.

E. Tsodokov