I jakten på svart musik

Har du någonsin undrat var spåret kommer ifrån? Eftersom jag tänker konstant och förmodligen för resten av mitt liv kommer jag att utsätta detta ämne för djup analys. Ordet "fåra" förekommer ofta på våra läppar, men i Polen är det vanligtvis negativt. Vi upprepar som ett mantra: "bara svarta så groove", "vi är långt ifrån västerländskt spel", etc.

Sluta jaga, börja spela!

Definitionen av ett spår ändras med latituden. Praktiskt taget varje musiker har en definition av groove. Groove föds i huvudet i hur du hör musik, hur du känner den. Du formar det från födseln. Varje ljud, varje låt du hör påverkar din musikaliska känslighet, och detta har en betydande inverkan på din stil, inklusive grooven. Sluta därför att jaga den så kallade Den "svarta" definitionen av en groove och skapa din egen. Uttryck dig själv!

Jag är en vit pojke från det frostiga Polen som hade en chans att spela in reggae på Jamaica i den legendariska Bob Marley-studion, tillsammans med musiker i världsklass i denna genre. De har den här musiken i blodet, och sedan lyssnade jag på den i kanske några år, och jag spelade max tre. I Polen sa de: "Vanning! Kommersiella skitskivor vid reggaemusikens tempel ”(vilket betyder StarGuardMuffin och Tuff Gong Studios). Men bara en del av den polska reggaescenen hade problem med det – radikala anhängare av rastafarikulturen och förstås nördar som hatade alla som gjorde något. Intressant nog, på Jamaica hade ingen något emot att vi spelar reggae "på polska". Tvärtom – de gjorde det till en tillgång som skiljer oss från deras inhemska konstnärer. Ingen sa till oss att spela där annorlunda än vi gjorde. De lokala musikerna befann sig i sångerna som vi lagade utan några problem, och till slut "banglade" allt för dem, vilket de bekräftade genom att dansa medan de lyssnade på de tidigare inspelade styckena. Det här ögonblicket fick mig att inse att det inte finns en enda definition av välgjord musik.

Är det fel att vi spelar annorlunda än våra västerländska kollegor? Är det fel att vi har en annan känsla för groove, en annan musikalisk känslighet? Självklart inte. Tvärtom – det är vår fördel. Det råkade bara vara så att svart musik är allestädes närvarande i media, men vi borde inte bry oss så mycket om det. Det finns många stora infödda artister som spelar "på polska", skapar briljant musik och som samtidigt finns på musikmarknaden. Ge dig själv en chans, ge din bandkamrat en chans. Ge din trummis en chans, för bara för att han inte spelar som Chris "Daddy" Dave betyder det inte att han inte har "det där" i sig. Du måste själv bedöma om det du gör är bra. Det är värt att lyssna på andra, det är värt att ta hänsyn till utomståendes åsikter, men du och resten av din besättning måste avgöra om det du gör är bra och lämpligt att visa för världen.

Titta bara på Nirvana. I början gav ingen dem en chans, men de gjorde konsekvent sitt jobb och satte så småningom sin prägel på populärmusikens historia med versaler. Tusentals sådana exempel skulle kunna nämnas. Intressant nog finns det en sak som alla dessa artister har gemensamt.

EGEN STIL

Och det är så vi kommer till sakens kärna. Det du representerar definierar om du är en intressant artist eller inte.

Nyligen hade jag möjlighet att ha två mycket intressanta samtal om detta ämne. Tillsammans med mina kollegor kom vi fram till att allt fler pratar om tekniken som används för att spela musik (utrustning, musikers prestationsförmåga), och inte om själva musiken. Gitarrerna vi spelar på, datorer, förförstärkare, kompressorer som vi använder för inspelningar, musikskolor som vi tar examen, "joby" som – fult sett – vi inkluderar, blir viktiga och vi slutar prata om vad vi egentligen har att säga som artister . Som ett resultat skapar vi produkter som har perfekt förpackning, men som tyvärr är tomma inuti.

Vi jagar väst, men kanske inte precis där vi borde. När allt kommer omkring kom svart musik från att uttrycka känslor, och inte från att spela baklänges. Ingen tänkte på om de skulle spela ändå, men vad de ville förmedla. Samma sak hände i vårt land på 70-, 80- och 90-talen där musiken var ett medium. Innehållet var det viktigaste. Jag har intrycket att vi idag har en kapprustning. Jag förstår själv att det är viktigare var vi spelar in skivan än vad vi spelar in. Viktigare är hur många som kommer till konserten än vad vi vill berätta för dessa personer på konserten. Och det är nog inte vad det handlar om...