Musikalfabetet |

Det musikaliska alfabetet är ett bokstavssystem för att beteckna ljuddekomp. höjd. Den uppstod senast på 3-talet. FÖRE KRISTUS. i Dr Grekland, där det fanns två system av A. m. I en tidigare instr. systemet inkluderade bokstäverna från grekiskan. och feniciska alfabet. I en senare wok. systemet används endast grekiska. bokstäver i alfabetisk ordning som motsvarar den fallande skalan.

Annan grekisk bokstavsbeteckning användes i Zap. Europa före 10-talet. Under tidig medeltid uppstod en metod för att beteckna ljud med bokstäverna lat och användes tillsammans med den. alfabet. Första diatoniska. en skala bestående av två sånger. oktaver (A – a), betecknade med bokstäver från A till R. Senare började endast de första sju bokstäverna användas. Med denna metod var notationen följande: A, B, C., D, E, F, G; a, b, c, d, e, f, g, aa. Senare kompletterades denna skala underifrån med ljudet av saltet från den stora oktaven, betecknat med bokstaven g (gamma) i det grekiska alfabetet. II stadiet av huvudet började skalan användas i två former: hög – ljudet si, kallades B durum (lat. – solid) och indikerades med en fyrkantig kontur (se Bekar); låg – ljudet av B-platt, kallades B mollis (lat. – mjuk) och indikerades med en rundad kontur (se Flat). Med tiden började ljudet si betecknas med lat. bokstaven H. Efter 12-talet. Onsdag-talet. systemet med bokstavsnotation ersattes av icke-personlig skrift och kornotation, dock på 14-18 århundraden. den återupplivades i olika versioner i orgel- och lutatabulatur.

För närvarande har den diatoniska skalan inom oktaven följande bokstavsbeteckning:

I de engelska länderna används detta system med en utvikning – den gamla beteckningen för ljudet med bokstaven b har bevarats; B-platta betecknas b platt (B-mjuk).

För att skriva tillfälligheter läggs stavelser till bokstäverna: är – skarp, es – platt, isis – dubbel skarp, es – dubbel platt. Undantaget är ljudet av B-flat, för vilket beteckningen med bokstaven b, ljuden av E-flat och A-flat, betecknade med stavelserna es respektive som, har bevarats. C-skarp – cis, F-dubbel-skarp – fisis, D-platta – des, G-dubbel – geses.

I länderna i det engelska språket indikeras skarp med ordet skarp, platt – med ordet platt, dubbelskarp – med orden dubbelskärp, dubbelplatta – med orden dubbel platt, C-skarp – med skarp, F- dubbelskarp – f dubbelskärp, D-platta – d-platta , G dubbelplatta – g dubbelplatta.

Ljuden i den stora oktaven indikeras med stora bokstäver och de små med gemener. För ljud av andra oktaver läggs siffror eller bindestreck till bokstäverna, som i antal motsvarar oktavernas namn:

upp till den första oktaven – c1 eller c're i den andra oktaven – d2 eller d ” mi i den tredje oktaven – e3 eller e “’ fa i den fjärde oktaven – f4 eller f “” upp till den femte oktaven – c5 eller c ” “' är kontraktiva — H1 eller 1H eller H för subcontroctave – A2 eller A, eller

För att ange tangenterna läggs orden till bokstäverna: dur (dur), moll (moll), och för durtonarter används versaler och för molltonarter - gemener, till exempel C-dur (C-dur), fis -moll (F-sharp moll) etc. I det förkortade skrivsättet betecknar versaler (utan tillägg) durtonarter och ackord, och gemener betecknar moll.

Med en introduktion till musik. utövandet av det linjära musiksystemet A. m. har förlorat sin ursprungliga betydelse och har bevarats som hjälpmedel. medel för beteckning av ljud, ackord och tangenter (främst i musikaliska och teoretiska verk).

Referenser: Gruber RI, Musikkulturens historia, t. 1, kap. 1, M.-L., 1941; Bellermann Fr., Die Tonleitern und Musiknoten der Griechen, V., 1847; Fortlage K., Grekernas musiksystem..., Lpz., 1847; Riemann H., Studien zur Geschichte der Notenschrift, Lpz., 1878; Monro DV, Modes of Ancient Greek Music, Oxf., 1894; Wolf J., Handbuch der Notationskunde, Bd 1-2, Lpz., 1913-19; Sachs C., Die griechische Instrumentalnotenschrift, «ZfMw», VI, 1924; его же, Die griechische Gesangsnotenschrift, «ZfMw», VII, 1925; Pоtirоn H., Origins of the Alphabetic notation, Revue grйgorienne», 1952, XXXI; Сorbin S., Valeur et sens de la notation alphabйtique a Jumiiges…, Rouen, 1955; Smits van Waesberghe J., Les origines de la notation alphabйtique au moyen vge, в сб.: Annuario musical XII, Barcelona, ​​​​1957; Barbour JM, Principerna för grekisk notation, «JAMS», XIII, 1960.

VA Vakhromeev