Buller |

Brus (tyskt Gerdusch, fransk bruit, engelskt brus) – ett enda ljud, obestämd i höjd, bildat av många olika i frekvens och styrka, som regel instabilt, periodiskt. och icke-periodiska. oscillerande rörelser producerade av en eller flera vibratorer. Inom akustik finns det:

1) kontinuerlig över spektrumet, som täcker hela det hörbara området, den sk. vit sh.;

2) bredbandsradio – lågfrekvent, medelfrekvent, högfrekvent;

3) smalband, sk. färg, Sh. Många slår. instrument avger bredband SH: t.ex. stortrumma – lågfrekvent, virveltrumma – mellanfrekvens, triangel – högfrekvent; i klangen av paukorna urskiljs smalbandiga bruspartier med en övervikt av c.-l. en ton. Sh. på dessa instrument uppstår i samband med komplexiteten i konfigurationen av den oscillerande kroppen, heterogeniteten i dess tillverkning. Sh., som regel, är en integrerad del (tillsammans med deltoner) av ljudet av muser. verktyg med definierad stigning: t.ex. på fp. Sh. orsakas av vibrationer i staven och hammarens huvud, och bestäms också av strängens styvhet. speciellt i lågt register; på fiolen – knarrande, prasslande i fören, vridningsvibrationer. strängrörelser; på flöjten, i organens blygdläppar – genom virvelliknande vibrationer av luftströmmen avskuren av blygdläpparna. Under 20-talet intensifierades viljan att diversifiera orkestrarnas bruspalett genom att introducera nya instrument, inklusive speciell elektromusik. anordningar; experimentell kreativitet dök upp. riktningar som ofta använder Sh., till exempel. bruitism, konkret musik, elektronisk musik, klangmusik, sonoristik (se Sonorism) etc.

Referenser: Krasilnikov VA, Ljudvågor i luft, vatten och fasta ämnen, M.-L., 1951, M., 1954; Simonov ID, Nytt inom elektriska musikinstrument, M.-L., 1966; Volodin AA, Elektroniska musikinstrument, M., 1970; Meyer E., Buchmann G., Die Klangspektren der Musikinstrumente, B., 1931.

YH Pargs