Johann Pachelbel |
Johann Pachelbel
Pachelbel. Canon D-dur
Som barn lärde han sig att spela orgel för hand. G. Schwemmer. 1669 deltog han i föreläsningar vid universiteten i Altdorf, 1670 var han seminarist vid det protestantiska gymnasium i Regensburg. Studerade samtidigt kyrka. musik till hands. FI Zoylin och K. Prenz. 1673 flyttade han till Wien, där han blev S:t Stefans organist och möjligen assistent till kompositören och organisten IK Kerl. Sedan började han komponera musik. 1677 inbjöds han av adv. organist i Eisenach (han arbetade i kyrkan och det angränsande kapellet), där vänskapen med Ambrosius Bach markerade början på P:s band med familjen Bach, i synnerhet med JS Bachs äldre bror, Johann Christoph, som studerade med P. Sedan 1678 var P. organist i Erfurt, där han skapade ett stort antal produkter. År 1690 adv. musiker och organist i Stuttgart hos hertiginnan av Württemberg, från 1692 – organist i Gotha, varifrån han 1693 reste till Ohrdruf för att prova en ny orgel. 1695 blev P. organist i Nürnberg. Bland P:s elever finns AN Vetter, JG Butshtett, GH Störl, M. Zeidler, A. Armsdorf, JK Graf, G. Kirchhoff, GF Kaufman och IG Walter.
Kreativitet P. förknippade med sin prestation, även om han också skrev wok. driva. (motetter, kantater, mässor, arior, sånger etc.). Op. P. för orgel och klaver. Kompositören var en av JS Bachs direkta föregångare inom orgelmusikens genrer. Formen på dess produktion genomtänkt, kompakt, smal och koncis. Polyfoniska P:s brev kombinerar stor klarhet och enkelhet i harmoni. grunderna. Hans fugor är tematiskt olika. karaktäristiska, men fortfarande outvecklade och består i huvudsak av en kedja av exponeringar. Improvisationsgenrer (toccata) kännetecknas av medel. helhet och enhet. P:s klaviersviter (det finns totalt 17) följer cykelns traditionella mönster (allemande – courante – sarabande – gigue), ibland med tillägg av en ny dans eller aria. I svitcyklerna av P., under utvecklingen av alla röster, avslöjades tydligt egenskaperna hos låtskrivande, melodisering baserad på harmoni. JS Bach närstuderade instr. (övervägande orgel) kompositioner av P., och de blev en av källorna till hans egna bildande. musik stil. Orgel Op. P. publicerad lör. ”Denkmäler der Tonkunst in österreich”, VIII, 2 (W., 1901), ”Denkmäler der Tonkunst in Bayern”, IV, 1 (Lpz., 1903), klavier – i lör. ”Denkmäler der Tonkunst in Bayern” II, 1 (Lpz., 1901), wok. op. i ed. Das Vokalwerk Pachelbels, hrsg. v. HH Eggebrecht (Kassel, (1954)).
Referenser: Livanova T., Västeuropeisk musiks historia fram till 1789, M., 1940, sid. 310-11, 319-20; Druskin M., Clavier music…, L., 1960; Schweizer A., JS Bach, Lpz., 1908, (rysk översättning – Schweizer A., JS Bach, M., 1965); Beckmann G., J. Pachelbel als Kammerkomponist, ”AfMw”, 1918-19, Jahrg. ett; Born E., Die Variation als Grundlage handwerklicher Gestaltung im musikalischen Schaffen J. Pachelbels, B., 1 (Diss.); Eggebrecht HH, J. Pachelbel als Vokalkomponist, "AfMw", 1941, Jahrg. elva; Orth S., J. Pachelbel – sein Leben und Wirken i Erfurt, i: Aus der Vergangenheit der Stadt Erfurt, II, H 1954, 11.
T. Ja. Solovyova
